Ibland blir man så där jobbigt överraskad av människor, främst när man träffar folk man inte förväntar sig att man ska träffa. Speciellt när man inte ser personen komma, så man blir helt överraskad av mötet. Känner ni igen det?? Ofta är det vid tillfällen när man inte vill träffa någon man överhuvudtaget känner igen. Så där står man med skägget i brevlådan och känner sig helt fel placerad. Och den man träffar som haft val möjligheten att bestämma om dom ska hälsa eller inte, står där glad i hågen och blarrar om hur underbart liv dom har och vilken tur dom har som gled in på en räkmacka och fick de där toppen jobbet, osv osv osv i all oändlighet känns det som. Så där står man och vet inte vart man ska ta vägen smidigast vore det ju att sjunka genom jorden och försvinna helt. Men se du det går ju inte!!! Vad att göra??? Man sneglar lite åt sidan kollar eventuella flyktvägar, undrar varför den där satans mobilen som annars bara ringer i otid INTE ringer just NU??? Man drar slutsatsen att de bara är att le, nicka och hålla med, för det finns ingen flyktväg!!! What so ever!!! Vist är de jobbigt när man finner sig själv i dessa lägen?? Jag hatar det men inser samtidigt att de är ganska komiskt, måste framför allt se sjukt roligt ut sett utifrån. Det var morgonens samtal här på jobbet som framkallade massa skratt:) Tills O som representerar det manliga könet här på jobbet kläckte den inte alls speciellt troliga reflexionen, att man med största sannolikhet själv utsätter folk för detta??!! Då dog diskussionen ut totalt och O började skratta åt oss.

Så god morgon på er där ute jag lovar att jag inte ska utsätta er för oväntade jobbiga möten med mig och om jag mot all förmodan skulle göra det, säg till mig:)